HD – Stillhet på Kullasalongen

10 september, 1997

Helsingborgs Dagblad, 1997-09-09.

Tidning: Helsingborgs Dagblad
Text: Johan Ström
Publicerat: 1997-09-09

Stillhet på Kullasalongen

Det är en lågmäld, försiktig stämning som mans fram ur konstverken på årets Kullasalong på Krapperup. Bara några vill eller förmår tänja på konstens gränser, anser Johan Ström.

Om nu vädret brister i bevisföringen, är Kullasalongen på Krapperup ett tydligt tecken på att hösten anlänt. Även i år rör det sig som om en jurybedömd utställning med konstnärer från regionen och undantagen från denna hemvist är tämligen få.

Mitt första intryck tar fasta på den lågmälda, lite försiktiga stämningen på utställningen. Allt tycks stillsamt och några dramatiska utspel är inte särskilt vanliga. Salongen, med både bekanta konstnärer och mindre kända förmågor, uttrycker en viss mättnad, ett gediget yrkeskunnande och en sanktion för det redan uppnådda. Något annat är knappast att förvänta sig av en samlingsutställning och är heller något som underskattar dess förtjänster. Att det rör sig om mycket blandade uttryck och uttrycksmedel är också något naturligt och motsvarar förväntningarna i sammanhanget.

Det är kanske främst utställningens grafiker som väckte min uppmärksamhet, då det ofta är inom denna teknik som försöken till experimentell utveckling sker. Eva Barnekows konkretiska utkast är utsökta i all dess enkelhet. Towe Mikaleson-Gullness lätt mystiska grafikmonotypier och Anita Paulssons klassicerande kvinnogestalter i samma teknik, förmedlar en entusiasm och en avsikt att utveckla bildspråket. Lone Recht-Holmgren tillhör också denna grupp med sina säregna och, ganska groteska, framställningar. Även Thony Kumrals experimentella fotografier vittnar om vägar mot nya yttrycksformer och förvandling av bildinnehåll.

Vid en summering av mina intryck från Krapperup, noterar jag att ett par akvarellkonstnärer fastnat i minnet.

Det gäller främst Johnny Anderssons dova och ödesmättade bilder, starka i koncentrationen och kontrastverkan. Andersson målar med en dämpad färgskala vilket också Birgit Swahn-Persson har gjort i de två akvareller hon ställer ut på Kullasalongen. Svenborg Mellström målar i äggtempera, men i likhet med akvarellisterna är hennes målningar monokroma och dämpade. De två målningar hon nu ställer ut är tillägnade kompositörerna Pärt och Gorecki. Få samlingsutställningara försummar de konkretistiska uttrycksformerna. Jag har redan nämnt Barnekows mera harmoniska stil. Jan Öhrström representerar en, till både tempo och färg, annan linje inom traditionen och kan nog sägas ha inspirerats av Beartling och Bonniér.

Skulptörerna Gunilla Björk och Ingrid Bockasten förtjänar också särskild uppmärksamhet, något som förvisso är svårt att försumma, då Björks Fågelmumier markerar utställningens gemensamma stämning redan vid entrén.

Kullasalongens mest intressanta inslag är dock Anna Bergs tre akrylmålningar. Även dessa går i stillsamhetens tecken och det är lätt att förbise dem. Men Bergs både sinnrika och stundtals högst personliga innehåll utmanar en traditionell och vedertagen bildsymbolik på ett mycket drastiskt vis. I detta avseende kan nog hennes målning – de tre är nämligen sammansatta till en – betraktas som ett av de få försöken att tänja på gränserna vid årets Kullasalong.

Etiketter: 1997