KB – Döda illusioner, levande visioner

23 maj, 1997

Tidning: Kristianstadsbladet
Text: Sune Johannesson
Publicerat: 1997-05-22

//

Döda illusioner, levande visioner

Möten och kärlek. Sökandet, andligt, som kroppsligt. Kort och gott: Livet. Där det det handlar om i Eva Barnekows konst. Just nu har hon sin första separatutställning, ytterligare ett steg i rätt riktning.

Hon benämner livet som Tågresan. Att ständigt rulla vidare, framåt. Ibland ligger det en sten på spåret, ibland hamnar man på ett stickspår. Vad som gäller är att leta sig upp på stambanan igen och rulla vidare. Framåt.

– Det är inte alltid lätt, men det går. Om man vill. Och för mig är hela grejen att leva livet, jag älskar det. Det är inte smärtfritt, men det gäller att komma förbi smärtan och se tillgången i vad man upplevt. Och när det behövs, kunna skratta åt eländet. Humorn gör det lättare.

Hon bjuder på svart kaffe och grevens hembakta bröd. Är på väg in till en väntande dator inom Kunskapslyftet i Hässleholm. Ett sätt att skaffa sig en vidareutbildning och undkomma lärarvikariatet hon har haft i många år (”jag brände ut mig som lärare, för jag ville hjälpa alla som hade det svårt och det tar för mycket tid från min konst”).

Inre landskap – Om sitt liv skriver hon en bok. Tågresan är den tänkta titeln, och utlovar material som slår av Falcon Crest. Snart fyller hon 53 och inser att det börjar bli bråttom att hinna med allt. Hon skyndar fort, förverkligar idéer och planer. Överst på dagordningen står konsten. Men där finns också Kunskapslyftet, kurs i psykosyntes för att bli samtalsterapeut, guide- och reseledarutbildning och en plan på att ordna pensionat vid Toscanakusten för äldre konstnärer. Och döden har hon redan planerad. En vilsam och vacker plats i Toscana i ITalien. I köket i hemmet Sörbytorp hänger målningen som visar var.

– Jag har inga illusioner kvar, vilket brukar göra folk ledsna och oroliga när de hör, säger hon. För mig är det precis tvärtom; det är världens möjlighet. Först nu kan jag börja vandra ordentligt på jorden.

Hennes konst skapas inifrån och ut. Ett inre landskap, med ett harmoniskt lugn som hon hänför till sin trygghet. Hon vet vad hon kan och vill. Illusionerna är döda, men visionerna lever. Skyddsvästen heter självförtroende.

Konstens kraft – Under hela maj månad visar hon sin konst på biblioteket i Hässleholm. Det röda och svarta dominerar, målningar och reliefer i trä.

– Det har blivit mycket rött och svart senaste tiden och för mig står dessa färger för kärlek och sorg, säger Eva Barnekow. Men nu är det åter dags att gräva en grop, begrava en del och gå vidare mot något nytt. Vad vet jag inte än.

Konsten är hennes andningshål för att uttrycka starka känslor. En ventil i livet. Verken bär namn därefter; Relation, Gyllene Tider, Smärta…

– Min konst är min själs språk, ett språk som jag tar ansvar för och vill lämna efter mig till eftervärlden. Givetvis vill jag tjäna pengar på min konst, men det är svårt att bli erkänd. Om 100 år vet jag att fler tycker om min konst än i dag.

Som att bli frälst – Hon vet hon kommer att lyckas. Frågan är bara när. För den väg hon börjat vandra är den rätta. Också det är hon säker på.

– Jag minns exakt tillfället då jag insåg att jag hittat rätt. Året var 1986 och jag hade varit på en tio dagars målarkurs på Gotland. När jag körde hem genom Småland i en ljusblå diesel-Volvo grät jag av lycka. ”Ja, jag har hittat det!!”. Det var en stor känsla, närmast att likna med att bli frälst. Väl hemma återstod blott en sak: att göra det!

– Jag kunde ju inget. Så det var bara att börja från början. Med olika kurser, som blev till jobb som bildlärare på högstadiet.

– Sedan dess har jag tagit steg efter steg på konstens oändliga resa. Nu är jag väl på steg tre eller fyra.

När intervjun är klar kör hon mig till stationen i Vinslöv. Efter ett tag kommer tåget.

//

Etiketter: 1997